Här finns en text till eftertanke och andakt som byts ut regelbundet. Kanske söndagens predikan eller något som berör helg och vardag just nu.
Predikan Första advent
Matteusevngeliet 21:1-9
När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem.” Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: ”Hosianna Davids son!Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”
Domarens vissling skär genom luften. Du kom inte undan den här gången. Med bestämda steg kommer domaren emot dig. Du försöker se oberörd ut men tankarna far genom skallen. Den andra spelaren ligger kvar i gräset. Hur illa var det egentligen? Blir det gult eller rött kort? Var verkligen inte bollen kvar i situationen? Lättad ser du hur domaren drar upp det gula kortet ur bröstfickan. Det var nära. Nästa gång måste du tänka först. Det är bara onödigt och dumt att åka ut, särskilt när matchen står och väger som nu. Du räcker handen till spelaren i gräset och domaren blåser igång matchen igen.
Förra söndagen var det domssöndagen. Det handlar om att stå till svars för det man gjort medvetet eller låtit bli att göra. Det handlar också om att inte räcka till och få ihop det. Vi behöver tillfällen att tänka efter vad vi gör med våra liv, hur vi använder våra möjligheter och talanger.
Idag handlar det om nåd och glädje. Ett nådens år är temat för söndagen och kyrkoåret börjar på nytt. Nåd är att se bristerna men älska i alla fall, att ge eller att få en chans till. Att leva i nåden är hoppfullt både att få ta emot av Gud själv och att visa varandra nåd. Det är så lätt att fördöma, att rynka på näsan, sucka eller skaka på huvudet åt en annan människa. Att visa nåd kan kosta på, att erkänna och förstå att jag inte ensam har sanningen eller ser hela bilden av någon annans situation. Att visa nåd kan tränga sig in i min bekvämlighet och mina bestämda uppfattningar. Att få ta emot nåd kan rädda min situation, mitt liv.
Domen och nåden ligger så nära varandra. I texten berättas hur Jesus red in i Jerusalem innan påsk. Han blev mottagen och hyllades som en kung, så många förväntningar och så mycket glädje låg i luften. Men han red mot sin avrättning och total ensamhet. Så nära kan det var mellan framgång och katastrof.
Det krävs precision och speluppfattning för attt kunna slå den där avgörande passningen så att den inte öppnar för en livsfarlig kontring istället.
Förra lördagen lyssnade jag på Magnus Malm, som är författare och har jobbat mycket med retreat och själavård.
Han pratade om mod. Om att rädslan är vår största fiende och att dess motsats är kärleken.
De första kristna verkade inte vara särskilt rädda. De gick emot makten, vägrade foga sig under kejsaren och förföljdes brutalt. Vad var hemligheten? Jo, deras erfarenhet av Gud. De hade varit med om hur det som inte fick hända hände. Jesus som det följt och hoppats på dödades brutalt. Men de hade också sett hur Gud använt det värsta för att visa det allra bästa, att livets och kärlekens makt är störst genom att Jesus blev levande igen. Så om nu det allra värsta som kunde hända kunde bli till det allra bästa, vad skulle de då vara rädda för?
Det är samma Gud vi tror på idag.
Det innebär inte att vi ska vara dumdristiga och tanklösa. Det innebär inte heller att lidandet är meningsfullt. Det lidandet som vi människor drabbas av på olika sätt har aldrig en mening. Men Gud är alltid där hos den som lider och kan leda oss igenom och vidare, för att ge oss det bästa, kärleken och nåden.
Där någonstans ligger hemligheten eller möjligheten, att Gud är där hela tiden. Därför kan vi möta domen, från Gud, för Gud har hela bilden och kärleken är gränslös. Därför kan vi låta bli att döma varandra. Gud är aldrig för bekväm för att inte kunna visa nåd. Gud gör vad som helst för att du och jag skall få kärleken och slippa vara rädda. Gud kommer till oss en vanlig dag och ber oss följa med. Precis som Jesus red på en enkel åsna, ett tecken på fred, mitt in i människornas liv då för länge sen. Så kommer han till dig och mig idag och säger -Kom följ mig så ska jag visa dig det allra bästa, du får en ny möjlighet, det blir inget rött kort, jag vet allt och jag älskar dig gränslöst.
Liselotte Spåre